Numren på kartan beskriver olika stopp på torpvandringen. Numren 11, 12, 13 och 137 får dock anstå till en annan vandring.

2019 hade vi en trevlig vandring i Båsaneskogen. Trots illavarslande väderleksrapporter blev vädret helt OK, och 27 personer genomförde vandringen. Det var ett samarrangemang med Naturskyddsföreningen i Dalsland. Medguider var botanikerna Claes Kannesten, Åmål och Anders Niklasson från Lång-Ed, som berättade om mossorna i naturreservatet.

Det var en skogspromenad på sådana stigar som nästan inte finns nuförtiden.
Skogen slyar igen och inte minst gör alla kalhyggen att de gamla stigarna inte går att återfinna. Ofta är det bara på vägar för skogsbruket det går att ta sig fram utan stor möda.
Men här i Båsaneskogen finns fortfarande några trevliga stigar, smala, vindlande och lättgångna. Här finns en beskrivning av vandringen som den hugade kan följa för att själv vandra samma stigar som vi gjorde.

Vandringen går till en liten torpkoloni som ligger här på Båsaneskogen. Inom ett litet område har det legat 6 – 8 torp och backstugor även några små gårdar. Bara några hundra meter bort ligger fler torp men dit är stigarna igenväxte så vi skulle kommit dit bara via en lång omväg.

Torpdöden gick snabbt kring förra sekelskiftet. 1890 fanns alla de här ställena. 1916 var inget i drift, även om en del stugor var kvar och det bodde folk där.

På vägen ska vi lösa mysteriet om hur tre gårdar i Landsbol försvunnit och varför det istället finns två stugor på helt andra platser. På kartan har de försvunna stugorna nr 16, 17 och 136.

Vandringen börjar vid skylten för Båsane naturreservat. Mittemot går vägen till Södra Båsane in, där går det bra att parkera. Står vi där den vägen börjar finns mitt emot ruinen efter torpet Plåten, nr 15 på kartan. En motsvarande skylt står vid torpruinen.
Plåt betyder på gammalt dalskogsmål ett litet stycke mark.
Stället hette troligen tidigare Kvarnkasa, enligt Kroppefjällsboken s 226, för i bäcken här intill låg en kvarn. I så fall har stället funnits sedan cirka 1790.
Märkligt är att Kvarnkasa återfinns under Funnebo i kyrkböckerna, från cirka 1790 till cirka 1820. Jag har ingen förklaring till varför. Den siste vi vet bodde här då var avskedade soldaten Nils Högfeldt f 1769. Enligt ”Centrala soldatregistret” dör han 1822.

Under namnet Plåten dyker det här stället upp i kyrkböckerna på 1870-talet.
1873 flyttade en änka till en bonde i Gärdsrud, i Holms socken med sina fyra barn, Katrina Johansdotter, född 28/3 1836. Ihågkommen från att hon gett namn till torpet Katrinere i grannbyn Myrevarv. Det var en driftig kvinna, på Sunnanmo marknad har kaffeservering och även säljer kaffehalv från buteljer hon gömmer i fickor i krinolinens underkjolar. 1884 emigrerade hon till Amerika med alla sina barn.

Sedan bodde gråstensmuraren Nils Andersson 1838-1888 med familj här.
I Minnen från en by i Dalskogs socken berättar Albert Jansson Nils
mest ute på järnvägsbygge och anläggningsarbeten. Sonen Karl blev senare luffaren Bolags-Kalle som levde till 1971 (uppgift från Göran Rigemo). Han hade bas i Skållerud och var välkänd, han vandrade även här i Dalskog.

Lägga in bild på kanske fru Winge.

Den sista som bodde här var sergeantänkan Maja Lisa Winge, för Olsdotter i Fröskog 1844. Hon köpte stugan 1893 och flyttade hit.
Albert Jansson skriver fru Winge räknade sig nog för lite högre på rangskalan. Det var väl ett sätt för Albert att säga att hon var högfärdig, men hon hade det ju bättre ställt än fattigfolket här. Sonen som var källarmästare i Helsingborg hade ordnat så hon fick den änkepension hon hade rätt till.
Men också fru Winge hade ett enkelt ursprung, hennes föräldrar var torpare i Edsleskog. Hon kom till sergeantbostället i Edsleskog som piga innan hon gifte sig med sergeanten.
Hon hade en hyresgäst, Erik på Plåten, de bodde i var sitt rum i stugan.
Erik Halfvardsson var född 1838 på torpet Höljekasen under Kabbo, så långt söderut man kan komma i socknen.
Hans föräldrar var torpare. Hans far var utfattig och blev änkling tre gånger. Jag har räknat till åtminstone fyra torp som familjen bodde på, alla här i Dalskog.
När Erik var 15–16 år flyttade han hemifrån. Han var dräng på många ställen och arbetade sedan på vägbyggen och i Norge och var också skifferhuggare.
Han jobbade på järnvägsbygget av Dalslandsbanan från 1876, och höll på att stryka med när de sprängde tunneln uppe vid Teåker.
Det sista de gjorde på arbetsdagen var att spränga. Detta var på vintern och alldeles mörkt. Det var Eriks tur att tända på stubintråden och sedan springa ut. Men han lampa slocknar och Erik ramlar och blir liggande under explosionen. Som av ett under träffas han inte av några stenar utan klarar sig oskadd. Detta enligt Albert Jansson.
Erik tog så småningom över sin svärfars torp i Tisselskog men när hustrun dör 1888 och 1893 flyttar Erik till Dalskog med de två sönerna. En dotter hade redan emigrerat till Norge, vilket troligen sönerna också gör lite senare.

Han har svår astma och när han blir för sjuk för att arbeta fick han fattighjälp och han flyttar hem till sin syster som är torparhustru på Prästekasa under Blekan. Erik dör där 1914. Hans barn har då sedan länge flyttat till Norge.

Fru Winge bor ensam kvar tills hon avlider 1924.
Stugan flyttades till Gunnersbyn 1:34, nuvarande adress Gunnersbyvägen 28 (Gottfrids ställe) och utökades till oigenkännlighet. Det var byggnadssnickaren Johan Adolf Gustavsson, född 1892 i Moss, död 1938 på Korsgården, som 1924 flyttade torpstugan dit och byggde om den till oigenkännlighet.
Johan var bror till Anna Birgitta i Gunnersbyn och gift med Karolina Åhlin. De har fosterdottern Astrid, som gifte sig med Johan Jakobsson i Kabbo och fick många
barn.
Ladan och logen på Plåten flyttades till Södra Båsane och fähuset till Norra Båsane, detta enligt Albert Jansson.

Efter en liten promenad upp i backen västerut kan man se att den lilla bäcken haft flera olika fåror som går i olika vida krökar. Åtminstone sedan 1600-talet har det legat en kvarn vid bäcken, ”Plåtens kvarn’’ kallades den
Sedan början av 1700-talet hörde kvarnen till södra Båsane. I början av 1800-talet sålde Båsaneborna kvarnen till bönderna i grannbyn Myrevarv, en by lite åt det hållet.
Men 1826 år kom bönderna i (norra?) Båsane på att dämma upp bäcken och avleda den till ett nytt fall och bygga en ny kvarn nedanför.
Efter åtta års strider blev det rättegång och självklart förlorade de i Båsane. Men det blev någon form av förlikning så att båda byarna använde den nya kvarnen. Skadeståndet jämkades av gjorda investeringar.

Går man lite längre upp och viker av häger, norrut, så kan man se den gamla kvarndammen och också själva fördämningen.

Det här var en skvaltkvarn (fjärkalkvarn, som de kallades här på orten) och utvecklingen sprang nog ifrån den ganska snart, modernare kvarnar hade byggts inte så långt bort. 1800-talet var ju ett århundrade med stora förändringar.
50 år senare, på 1870-talet, makades den gamla kvarnen åt sidan och Johannes Jansson från Norra Båsane byggde en enbladig ramsåg här.
Alla i Båsane var för övrigt släkt på den tiden. Johannes var farbrors bror till Viktor Lantz, om någon kommer ihåg honom.
Johannes sågade mycket slipers till bygget av järnvägen, också timmer till husreparationer och husbyggen.
Men redan efter cirka 20 år, på 1890-talet, lades sågen ner. Den var antagligen liten och omodern och blev utkonkurrerad av modernare anläggningar.
År 1897 sökte dåvarande ägaren upprätta den gamla skvaltkvarnen, men detta blev mindre lyckosamt då Kvällsvikens tvåhjuliga hjulkvarn, vilken byggdes 1863, ännu var i verksamhet. Därför fick kvarnen i Båsane föga användning och fick förfalla.

Någon stuga har det nog aldrig legat här innan den lilla stugan intill det gamla fallet byggdes för inte så länge sedan.
Däremot ska det ha legat en stuga på Båsane 2:6 cirka 70-75 meter nordväst, räknat från betongbron över bäcken. Stugan låg intill det åkerstycke som kallades Lyckorna. Stället kallades Hare-Rompa och enligt Erik på Plåtens utsago fick det namnet efter en man som bodde där kallad Hare-rompen. Detta berättar Albert Jansson.

Här kommer en lite utflykt i mossornas värld.
En bit in i naturreservatet finns en vägvisare mot ravinen i naturreservatet. Följ den! Men titta på den branta bergväggen i reservatet och alla de typer av mossor som finns där.
Det var väldigt fascinerade när botanikerna på vår vandring, Claes Kannesten och Anders Niklasson berättade om dem.
De visade bland annat på Dalslands landskapsmossa, Stor revmossa, och korallav, och Husmossa, som man använde för att lägga mellan stockarna i timrade hus för att stoppa draget.
Nöjda med mossexkursionen återvände vi till vägvisarskylten och tog till höger på stigen som går väster ut mot Stutedalstjärnen och över spängerna mellan stora och lilla Stutedalstjärnet.
Stigen går västerut rakt genom reservatet till torpet Rönningen, nr 10. Alldeles innan torpet går det en liten stig norrut, alltså åt höger, till torpet Stutedalen, nr 50.
När stigen verkar försvinna i högt gräs kan man skymta en blank torpskylt kanske 100 meter rakt fram men något till höger.

Stutedalen med skylten som står på det som är kvar av torpet.

Vid Stutedalstjärnets nordvästra kant ligger på en höjd resterna av Stutdalen, märkt 50 Stutedalen. Det enda jag hittat där var grundstenarna till huset. Albert Jansson skriver att stället kallades Stutedalen, eller på bygdemål Stutarn.

Här bodde Carl Carlsson (f 1805 i Ör) och hustrun Britta Petterdotter (f 1812 i Järbo) och deras söner. Britta var född 1812 och blev 95–96 år.
Paret bosatte sig på Stutedalen 1853. Familjen levde på Stutedalen under ”klena villkor”, de får fattighjälp och kallas backstugusittare i Husförhörslängden.
Antagligen är det svårt att odla något här.
Cirka 1870 flyttas stugan till ett bättre läge drygt 500 meter norrut, till det ställe som kallas Dammen. Nu står Carl Carlsson som brukare och familjen behöver inte få fattighjälp mer. Sonen ”Fredrik på Dammen” var född 1854. Han kom att bo kvar på Dammen och blev en känd skomakere i bygden.
Fredrik och Stava på Dammen sa man. Stava dör 1932 och då flyttar Fredrik till Kärr.
Torpet stod på ofri grund men byggnaderna var familjens. Arrende eller dagsverken betalades inte till markägaren. Stugan revs och flyttades 1932 till Kopparebol där den blev hönshus (Janson s. 17).

Sedan går vi tillbaka och tittar på torpet Rönningen.
Detta är torpet Rönningen, märkt 10 Rönningen. Som ni ser står en gammal rönn här som vårdträd. Man kan fråga sig om det är rönnen som givit namn åt torpet eller någon som planterat en rönn för att torpet hette Rönningen. Troligen det senare. Rönningen betyder ju röjningen.

Historien om det här torpet är en historia om lite bättre utgångsläge som ger lite bättre villkor längre fram i livet. På 1800-talet var det ett stenhårt klassamhälle, gränsen gick mellan de som ägde en gård och de som inte ägde något, mellan de besuttna och de obesuttna.
De obesuttna hade svårt att komma ur sin fattigdom, medan de som var födda av föräldrar som ägde något ofta klarade sig bättre och kunde få hjälp att köpa något eget och få ett bättre liv.

Att äga något var viktigt. Även bland de obesuttna fanns det en skiktning. Vi såg på förra stället att Carl Carlsson var backstugusittare och utfattig. Rönningen var ett par små steg upp på den sociala skalan, det var ett förpantningstorp. Det innebär att förpantningsägaren betalat en summa för rätten att bruka torpet kanske 25 år. Efter den tiden skulle markägaren betala tillbaka summan, om han inte gjorde det blev stället torparens.

Rönningen var ett torp under en liten gård i Landsbol som vi ska besöka de få resterna av lite senare.
Gården ägdes av skräddare, Johannes Larsson, bondson från Rörnäs, så han kallades för Rönnäsen.
Han var född 1812, ungkarl och som sagt skräddare. 1860 kom hans yngre syster Johanna Larsdotter till gården som hälftenbrukare. Hälftenbrukare innebar att gårdsägaren stod för kreatur, mark och byggnader och hälftenbrukaren stod för arbetet. Och så delade de på resultatet. En slags arrendator alltså.

Hon gifter sig 1861 med drängen Olof Jonsson f 1826 som flyttar från Prästbol. Nu är det han som skrivs som hälftenbrukare – orättvist kan man tycka.
Dottern Maja dör samma år hon föds, 1862. Sonen Johan föds 1864, dottern Stina Maja föds 1866.

Men Johannas bror Rönnäsen var nog inte lätt att ha att göra med. Han ska ha varit ständigt missnöjd med sina arrendatorer. Och för en ung familj var det nog inte roligt att bo ihop med en sur gubbe, Rönnäsen var mycket äldre än Johanna.
Så det är förståeligt att Johanna och Olle vill ha något eget så de blir förpantningsägare på det här torpet.

Johannas man Olof Jonasson dör 1869 varefter Johanna blir förpantningsägare.
Men hon gifter snart om sig, det går knappast att ensam driva ett aldrig så litet jordbruk, och sköta barnen.

1872 gifter hon om sig med Salomon Olsson som är ägare, bonde, i Torpane i Bäcke och flyttar hit till Rönningen och blir förpantningsägare. Salmon på Rönningen, kallades han. Den gemensamma sonen Anders föds 1872.

Stugan i Rönningen köptes av handlaren Albin Andersson i Dalskog, troligen någon gång i början på 1900-talet, och ingick nog i någon av hans byggnader vid samhället.

Vi kommer att återvända till Johanna och Salomon när vi kommer till Landsbol.

Här ligger torpen tätt, bara 200 – 300 meter åt det och det hållet ligger ruinerna efter torpen Bränningen och Klingere. Det har naturligtvis gått stigar mellan de här torpen men nu är det så igenväxt att man inte kan ta sig fram.

Nu ska vi gå en genväg till Landsbol och på vägen titta på ytterligare ett kvarnläge.

Vi går tillbaka in i reservatet och strax efter den första, långa, spången viker vi av söderut på stigen som jag hittat samma dag som vandringen. Den finns troligen kvar för den går skruvsskog alldeles vid kanten på sankmarken där troligen ingen brytt sig om att avverka på länge. Stigen går rakt söderut och passerar Lilla Stutedalstjärnet och slutar där bäcken från Stutedalstjärnen korsar körvägen (traktorvägen), alldeles vid reservatsgränsen.
Vi går lite till höger på den vägen och passerar en liten bäck som rinner från Lilla Stutedalstjärnet.
Nedanför vägen kan man se stenar som markerar att där legat en skvaltkvarn.
När kvarnen fanns var Lilla Stutedalstjärnet mycket större eftersom det var uppdämt till en kvarndamm. Kvarnen ser vi på en karta från 1865, troligen på karta från 1843 men inte på kartan från 1890.

Sedan går vi körvägen ned till Landsbol torpet/gården nr 16 och därefter till nr 17.

16 Landsbol, Båsane 2:2, är det norra av ställena som ligger bredvid varandra, det oländigt en liten bit att gå dit.

Den ihoprasade spiselmuren och torpskylten på 16 Landsbol.


Resterna på tomten visar på att här har funnits byggnation relativt nyss. Kanske är det grunden för ladugården som har varit tillbyggd med höga gjutna grundpelare. Söder om den grunden finns resterna av den gamla stugen. Här finns också rester av en syrenberså.

Den här gården kan vi i huvudsak följa på kvinnosidan.
Det var alltså det här stället som Rönnäsen hade, som jag berättade om vid torpet Rönningen. Johannes Larsson dör 1892 och 1/72 mantal ärvs av hans syskon 1893 köper Johanna Larsdotter och Salomon Olsson ut Johannas syskon.
Johanna dör 69 år gammal år 1900 och i samband med arvsskiftet 1901 säljer Salomon och sonen Anders till Johannas dotter i första äktenskapet Stina Maja och hennes man förre soldaten Johan August Hedgren f 23// 1874 i Högsäter, som nu blir hemmansägare.

Salomon står därefter i församlingsboken som jordbruksarbetare i Lapperud, överstruket och ersatt med Fattig. Han avlider 86 år gammal 1926.

Johannas och Salomons son Anders född 1872 och hans hustru Sofia, född Olsdotter 1862 i Dalskog bosätter sig troligen några år på torpet Rönningen (eller Bränningen – uppgifterna går isär) innan de flyttar till Norge.

I Lokalundersökningen 1916 äger och brukar Hedgren 1/72 mantal, 7,3 hektar varav 1,8 åker och 1,5 naturlig äng, resten skog och hagmark, har två kor, en kalv och en höna. 1930 står Hedgren skriven som hemmansägare och diversearbetare. Det gick nog inte att livnära sig på en så här liten gård. Han dör 22/3 1938.

Stina Maja dör 5/11 1940. De har fyra söner som ärver men ingen bosätter sig på gården, men ett par av den dem kom att äga den växelvis. 1944 ägs stället av en av sönerna, Karl Oscar Severin Hedgren, och brukas av grannen Molander. Men huset verkar bebos och ha elektriskt ljus.

Vad som hände med huset vet jag inte men ett flygfoto från cirka 1960 visar att det enda som fanns kvar då var en ladugård som låg i östvästlig riktning.

En son blir tjänsteman i Göteborg. Tre av sönerna flyttade till Svärdsjö i Dalarna och blev skogsarbetare. De gifte sig aldrig men en av dem, Ernst född 1904, blev morfar till Britt Bohlin, Dalskogs enda kändis, bland annat riksdagskvinna och landshövding.
Han var alltså far till Gunvor på Broa i Teåker. Fast han gifte sig aldrig med modern, Ester på Broa. De var ett par i många år. Det sägs att det var Ester som inte ville lämna Broa och flytta till Svärdsjö och riskera bli hushållerska för tre bröder.

Harry Wiberg berättar att någon av bröderna Hedgren hade varit skolkamrat med Harrys pappa Herbert och bröderna brukade komma och hälsa på Wibergs ibland. De gick alltid på rad och träffade de någon så stannade den förste brodern och pratade, när näste bror kom fram så gick den förste brodern. När tredje brodern kom fram så gick den andre brodern. Harry tyckte de var lite speciella.

Nu förflyttar vi oss till Båsane 2:7, vad vi kan kalla 17 Landsbol efter numret i torpinventeringen. Den ligger bara cirka 100 meter söder om det förra stället.

Vi börjar för ungefär 100 år sedan. Enligt 1916 års lokalundersökning var hela gården utlagd till vall. Den ägdes av en Gustaf Larsson som var i Amerika och brukades av Agda Viberg, syster till Herbert Wiberg. Totalt var gården på 15,6 hektar och 1/48 mantal.
3,2 hektar odlades för vall, 2,5 hektar var naturlig äng och 9,9 hektar var skog.

Landsbol 17 ligger i en öppen glänta sydöst om Lilla Stutedalstjärn. Skogsvägen som går alldeles bredvid eller kanske genom den gamla tomten. Norr om vägen ligger resterna av jordkällaren. På tomten finns rester av syrener. I kanten av tomten rinner bäcken som vi tittade på förut.

När Agda Viberg 1918 gifter sig med Karl Axelsson (han kallades alltid Karl Pettersson, säger pappa) köper de stället av Gustaf Larsson.

De här stället senare historia är nära förbundet med torpet Klingere lite bortanför Rönningen som vi besökte förut.

Där växte Elisabet i Landsbol upp, Elisabet Andersson född 1886, en lång och smal kvinna som kanske gamla Dalskogsbor kommer ihåg.
Hon kom tidigt ut i tjänst, var arbetsam och uppskattad. Hon blev hushållerska hos bonden Anders Andersson i Frestersbyn i Ör i många år.
1929 köpte Anders Andersson den här gården av Agda och Karl och flyttade hit tillsammans med Elisabet.
Kanske ville han pensionera sig, kanske ville Elisabet komma nära och ta hand om sin gamla mamma änkan Anna på Klingere, Anna Andreasdotter, född 22/3 1831 i Bäcke. När mamman dött 1935 flyttade Anders torpstugan till en tomt lite längre söderut som styckades av. 1939 sålde Anders den här gården och flyttade till stugan med Elisabet.

Köpte av Anders Andersson gjorde Gunnar Molander, sedan följer flera ägare. Gården brukas 1944 men nog inte så många år till. 1960 är allt borta. Bara Elisabets stuga finns kvar. Den ska vi gå till strax.

17 Landsbol ur Svenska gods och gårdar från 1945.

Gunnar Molander som hade Landsbol 2:7 från 1939 till 1945, sedan köpte en Johan Viktor Svensson och Olga Maria Svensson stället. Sedan går stället på exekutiv auktion 1948.

Men först ska vi titta till den tredje försvunna gården i Landsbol. Vi går ut till bilvägen från Dalskog till Båsane och går ett par hundra meter på den söderut tills vi kommer till en liten inäga på östra sidan. Det är det ursprungliga läget för stugan uppe på kullen. Vi kan kalla stället 136 Landsbol efter nummer på Ulf Karlssons torpskylt.
Båsane 2.8 och 2:9

Gården låg ungefär vid M-skylten. Den gamla tomten var länge en öppen inäga bredvid vägen.Man kan ana den igenväxta inägan bredvid vägen, den gamla vägen går på andra sidan , den är fortfarande urskiljbar. Den nya vägen, som jag tror byggdes på 1960-talet drogs på den här sidan inägan istället.

Stället ägdes av Gustaf Forsberg, född 1866 i Dalskog, han står i församlingsboken 1900 som arbetare. Han ärver gården av sin far 1906 och då läggs ägare till.
Troligen i samband med att Gustaf ärver gården flyttar han till det bättre läget uppe på kullen där. Vi går dit och tittar på lite närmare håll.

Gården är liten som ett torp. Enligt Lokalundersökningen 1916 äger och brukar Gustaf Forsberg 1/144 mantal, 4,15 hektar, varav 1,95 åker och har två kor och två kalvar. Hustrun Maja Pettersdotter född 1891 i Ed, dör 1922. De får fem barn varav ett som dör strax efter födseln.
Av de fyra döttrarna emigrerar en till USA, en flyttar till Bäckefors, en dör som 17-åring 1916, och den yngsta, Ruth gifter sig i mogen ålder i Dalskog med Lill-Adel på Idala 1951. Hon är inte mor till Adels söner.

Gustaf Forsberg dog 8/9 1947. Knut Johansson köper stället av dödsboet 1948. Knut Johansson var en välkänd handlare och charkuterist i Dalskog och köpte gården som fritidsbostad. Barnen Inga Engblom och Stig Johansson tog över när Knut och Anna dött, Stig hade kvar stället 2018. Och har det nog fortfarande.

Nu ska vi gå och titta på Elisabets stuga.

Elisabet i Landsbols stuga, kanske på 1950-talet. Foto av Hjalmar Åberg.

Den är inte synlig från bilvägen, men ligger något norr om den förra stugan. Den alltså är den gamla torpstugan från Klingerud, tillbyggd på båda sidor, troligen efter Elisabets död. Ursprungsstugan kan urskiljas i mitten. Det var en typisk torpstuga på ett rum och kök.

Hit flyttade alltså Elisabet och Anders 1939. Anders Andersson dog redan året efter, 1940.
Elisabet ärvde honom och bodde kvar här hela sitt liv, tills hon dog 1963.
Jag har varit där och hälsat på henne, tillsammans med Knut Johansson. Jag kommer ihåg att stod en kastrull med kokande vatten på vedspisen. Det luktade vatten som kokat länge.
Efter Elisabet gått bort har stället haft en rad ägare, även någon som bott där permanent enligt min pappa. Nu sommarstuga.


Om vi summerar vad som hände med de tre gårdarna som fanns vid förra sekelskiftet i Landsbol:
Den norra nr 16, försvann mer eller mindre spårlöst på 1950-talet.
Från gården därnäst, nr 17, styckades Elisabets stuga av, den finns kvar men ursprungsgården försvann spårlöst under 1950-talet.
Det tredje stället, nr 17, flyttades alltså hit upp från platsen nr 136 och finns kvar som sommarnöje/fritidsbostad.
Promenaden tillbaka till där vi startade är knappt 600 meter längs bilvägen.