Full rulle i Dalskog

Som på ett givet tecken brakar de små maskinerna igång. En efter en drar smågrabbarna iväg i ett rökmoln. Snart är 80-kubikarna varma och ger 25 vrålande hästkrafter och ute på banan far knattarna fram som oljade blixtar.

- Det är otroligt tillfredsställande när de små kommer och kör, säger Karl-Gunnar Andersson, ordförande i Dals MK:s motocrossektion.
Crossbanan i den gamla grusgropen nära Funnebo norr Dalskog är nysladdad. Innan knattarna började köra var de enda spåren efter en älg som korsat startrakan.
- Vi har försökt göra banan så bra vi kan för att locka fram de små, säger Karl-Gunnar. Föräldrarna är ju rädda om dem och olyckan är fortare framme för dem om banan är gropig och eländig.

Från åtta år
Den minste av knatteförarna är åtta år, den äldste 14. Med skydd som ishockeyspelare och heltäckande hjälmar som de ut som något från yttre rymden. Men de är mera jordnära och kör så leran sprutar.
Karl-Gunnar började inte köra cross förrän han var över 30 år.
- Men intresset har funnits sedan barnsben, säger han.
Han berättar med förtjusning hur han brukade köra trimmad moped i faderns potatisland.
- Vi hade en velodromkurva där, vi låg rätt ut i svängen, minns han.
Som ung körde han ofta runt på en gammal Velocette 500-kubikare, men det dröjde till 1984 innan han började köra cross.
1985 var han med i Dalslandsserien. Det är en serie som körs mellan de tre klubbar som sysslar med motocross på Dal. Han har också kört endurotävlingar.
I tre år körde Karl-Gunnar i serien, men sedan tog klubbarbetet för mycket tid och nu kör han bara när andan faller på.
När knattarna slutar köra blir det alldeles tyst i den gamla grusgropen. Några röster hörs från depån och en korp kraxar i fjärran. Banan ligger mitt i skogen, på ena sidan kantas den av en vassklädd sumpmark. Närmaste grannar bor 600 meter bort och de protesterade när banan skulle byggas.
- Nu kan de inte klaga, vi sköter träningstiderna perfekt, säger Karl-Gunnar.

Stolt
Han är påtagligt stolt över den välskötta banan. Medlemmarna har rustat upp och målat husen och alldeles nyligen drog de in el. För att jämna till den förut steniga banan har de kört på 200 kubikmeter fin sand.
- Allt är friskt: bana, ekonomi, arrende, träningstider, säger Karl-Gunnar med stolthet.
Så har det inte alltid varit. 1986 och 1987 var crossektionen i en djup svacka och banan höll på att gå förlorad.
Dals MK:s crossektion bildades i slutet av 70-talet. De första åren fick förarna åka till Stenungsund och Uddevalla för att träna. Funnebobanan byggdes 1980 och den första tävlingen kördes året efter. Eldsjälarna bakom banbygget var Lars "Limpa" Lindberg och Finn Högberg.
- De lade ner ett enormt arbete för att det skulle bli en bana, säger Karl-Gunnar.

Siktade högt
Ambitionerna var högt ställda. Klubben tävlade i Svemos (Svenska motorcykelförbundet) lagserie och hade stor aktivitet. Kulmen kom 1985 då klubben arrangerade en supercrosstävling med elitförare, betalande publik, prispengar och flyguppvisning. Sedan gick luften ur crossektionen. Lars "Limpa" Lindberg drog sig ur, och förarna lämnade klubben. Sektionen var i gungning och var nära att upphöra. 1986 kunde sektionen knappt få ihop till en styrelse. Kvar i sektionen var då förutom några knatteförare nästan bara Karl-Gunnar, hans bror Helge och Ingvar Berg.
- De ville att jag skulle ta över och bli ordförande, men jag inget om föreningsarbete, säger Karl-Gunnar.
Men 1988 hade han blivit tillräckligt insatt i föreningslivet och han blev ordförande, hans bror vice ordförande och Ingvar Berg banchef.
- Hade det inte varit för oss skulle banan inte funnits kvar, säger Karl-Gunnar och skjuter fram hakan lite.
Det är dags för de lite äldre förarna att ge sig ut på banan. Tvåtaktarna osar illa och lukt inte gott av vegetabilisk olja som tävlingscyklarna gjorde förr. I gengäld har de blivit tämligen Ijuddämpade.
De bästa förarna verkar knappt vidröra marken när de flyger runt banan. Andra tar sig fram betydligt sävligare som de motionärer och stadgade familjefäder de är. Allt sker dock i bästa sämja. I depån verkar alla känna alla och delar på kaffet i termosarna och lånar verktyg av varandra.

Fin stämning
- Det är väldigt fin stämning, bekräftar Karl-Gunnar. Och alla medlemmarna ställer verkligen upp när det behövs.
När Karl-Gunnar blivit ordförande började han arbeta upp banan.
- Det är ett enormt arbete att hålla ordning på en crossbana, säger han. Under säsongen är det något att göra hela tiden. Och var tredje vecka måste den sladdas.
När väl banan blivit i bra skick gick Karl-Gunnar ut i klubbens internblad och uppmanade intresserade att komma och träna. Och när anläggningen var välskött och informationen fungerade började förarna strömma till. I fjol ställde elva förare upp i klubbmästerskapet. I år deltog 21 förare, varav tio var knattar.
- Jag trycker mycket på information om när vi kör, när vi arrangerar och när vi ska arbeta på banan.
I somras hade sektionen uppvisning på kanalyran i Mellerud. Sex små och sex stora förare körde på en liten bana.
- Så många hade vi inte fått ihop förut, säger Karl-Gunnar belåtet.
Karl-Gunnar tycker klubben funnit den rätta nivån med ett litet antal tävlingar varje år och koncentration på motions- och ungdomsverksamheten.
Sektionen har börjat med teknikträning för knattarna. Under vintern skall klubben också hålla en mekarkurs för knattarna och deras pappor.
- När de små kommer hit måste vi ha aktiviteter så de stannar kvar.

Leriga
Dagens körningar är över. Trötta och leriga lastar förarna på sina ännu lerigare cyklar. De hejar glatt när de åker iväg. Karl-Gunnar stannar kvar för att stänga anläggningen.
- Det är tillfredsställande när en märker att en gjort något, säger han.

Sidan senast ändrad 17 oktober 1999

© 1998-2002 Per-Olof Eliasson, poe@poe.se